I min hand håller jag ett blankt fotografi. Jag ser en tjej som liknar mig själv, jag ser hennes lysande ögon och hennes breda leende. Bredvid henne sitter en person jag tycker mig känna igen men inte lyckas placera i ett verkligt perspektiv. Innerst inne vet jag att den leende flickan är jag själv. Hade det inte funnits fotografier från tiden som känns så långt bort hade jag troligtvis trott att det hela var ett påfund i mitt egna huvud. Kanske är det stormen som pågick samtidigt och det häftiga avslutet som gjort mig såhär. Jag dödade människan jag älskade och den smärta och det dåliga samvetet har jag för länge sedan kvävt och gömt långt in i en vrå för att försäkra mig om att jag aldrig av misstag stöter på det igen.
Stockholm här förändrats, gatorna är lugnare och träden grönare. Nya perspektiv och vyer har fört dig längre bort och gjort mig till någon annan. Tanken på dig har för länge sedan förvandlats till en suddig, surrealistisk bild & fantasi i mitt inre. Tanken på att du en dag skulle dyka upp i mitt blickfång igen har aldrig snuddat verklighet. Att du en dag sitter där som från ingenstans, att du vinkar, att jag känner igen dig utan att veta varför, det finns inga ord...
Du är död och det jag ser är ett spöke som liknar en person jag en gång kände
